Ratata har ju de senaste året/åren hypats friskt av unga svenska åttiotalistartister som exempelvis Kalle J. Det fick mig att botanisera i de gamla Ratata-skivorna för att lyssna på dem med nya öron. Och det album som i nuläget känns mest relevant och helgjutet är Jackie (1982). Märkligt nog är titelspåret, som man kan säga är något av en institution i den svenska popmusikkatalogen och en låt de flesta har hört, inte särskilt representativt för albumet som helhet. Där låten Jackie är bredbent kalifornsk studiosoul som Toto hade varit stolta över, är övriga skivan en spännande blandning av hittiga schlagermelodier (TV-apparat, Ett tåg någonstans) och melankolisk new romanticsyntpop i stil med Ultravox och Visage (Det tog sin tid, En timmes panik). Mitt i allt det har vi Scoccos vemodiga texter om urban ensamhet i kombination med ungdomlig rastlöshet och diffust hämndbegär. Ta bara raderna ur refrängen till Ett tåg någonstans: "Ja, jag tar ett tåg någonstans, ja, jag rymmer med mig själv. Jag tänker aldrig bli som dom där, jag har sett här varje dag. Dom är fast i sin lilla värld och dom kommer aldrig ut, men jag ska skicka dom ett kort när min resa är slut". Kanske en smula övertydligt, men ändå i sammanhanget fungerande när det sjungs av en stilsäker 20-årig it-boy i åttiotalets begynnelse (lägg även märke till Johan Ekelunds frisyr och glasögon som kunde varit hämtat ur Our Legacys vårkollektion). Hursomehelst är Jackie inte bara Ratatas bästa skiva utan en svensk albumklassiker väl värd att plocka fram ur den dammiga vinylbacken och spela bredvid Nordpolen, Lorentz & Sakarias och Kalle J i playlisten.