Patrik Isaksson-lyrik

Publicerad 2008-05-30 09:41:32 i Allmänt,

image131

Brukar ha som princip att vara positiv i den här bloggen och lyfta fram det som är bra i popväg och inte redovisa aggressioner kring sämre musik, men nu måste jag bara kommentera några av den senaste tidens framgångsrika "indiehits". Förstår nämligen ingenting av många nya semi-indieartister som sjunger på svenska, exempelvis Markus Krunegård, Autisterna och Kristian Anttilla. Varje gång deras låtar kommer på radion rodnar jag å deras vägnar och förbryllas över den allmänna förtjusningen. Förutom det faktm att dessa artister och liknande är ytterst konventionella och mer eller mindre ointressanta låt- eller soundmässigt, så är ju texterna många gånger pinsamt erbarmliga, men det tycks passera hos deras lyssnare. Jag antar att många uppfattar texterna som tänkvärda och poetiska. Själv tycker jag mest att det handlar om patetisk Patrik Isaksson/Lasse Lindh -lyrik (lyssna på tal om det på Lindhs senaste katastroftext i låten "Kom Kampsång" som framförs tillsammans med överskattade formulär A-indieartisten Timo Räisänen).


Lyssna bara på en passage ur Krunegårds "Jag är en vampyr":

"Vad vill du, men kom då, jag är ju här och väntar på dig
Ett tu tre på marken. Sitter och väntar modigt på sparken
Hela världen är så underbar bara man får ett svar

Hela världens hunger samlad i mig. Hela världens hunger samlad i mig

Jag är en vampyr. Jag suger och spyr. Låt mig komma in. Jag vill bli din"


Hahaha, Markus rimmar alltså "marken" med "sparken", och "komma in" med "jag vill bli din"? Martin Stenmarck skulle ha varit stolt. Uuugh, är inte det här värsta sortens svensk kiosklyrik så vet jag inte vad. Men uppenbarligen tycker många att det här är the shit. Pretentiös rimstuga eller uppesittarkväll med Triple & Touch, om ni frågar mig.


Eller vad sägs om Autisterna, som tycker att det känns okej att sjunga:

"kom nu, kom nu fallna ängel, sitt inte där med drömmar om en bättre dag

lev nu, lev nu som en djävul, man måste upp och leva fast man faller isär

och så många tårar, vi fällt tillsammas du och jag

drömmen är död men vi lever än, du var min väg till himmelen, åh, himmelen"


Jag fattar ingenting, i min öron är det här klyschig gymnasiepoesi. Himmel och helvete, tårar och himmel - de tar verkligen till det stora artilleriet och skjuter högt över målet. Jisses, det här är ju rena gotlyriken. Vilka tror de att de är - Fields of the Nephilim?

Det finns säkert fler exempel i samma stil som jag inte kommer på nu, var bara tvungen att sätta ner foten och statuera exempel. Det är inte okej med såna texter. Vad som helst kan inte vara tillåtet! Markus och Autisterna får lyssna in sig lite till på svenska textförfattare med koll på hantverket som t.ex. Håkan Hellström, Olle Adolphsson, Vapnet, Philemon Arthur & the Dung, Thåström, Bob Hund, Annika Norlin och Docenterna innan de lägger pannan i djupa veck vid kollegieblocket nästa gång.

En enastående studie i body

Publicerad 2008-05-29 12:00:26 i Allmänt,

image130

På tal om film borde alla som har chansen gå och se "En enastående studie i mänsklig förnedring" (Plattform Produktion), den där omtalade svenska mobilfilmen som ocensurerat följer filmaren Patrik Erikssons förtvivlade jakt på kärlek. En engagerande och nyskapande historia på 1 timme och 23 minuter väl värd att se. Vad det nu har med saken att göra i den här bloggen är att den innehåller en hel del spännande musik. Experimentell techno och gammal tysk body integreras naturligt i filmen och bidrar till den desperata och känslosamma stämningen. Detektivbyrån och D.A.F.:s Robert Görl är visserligen bekanta namn, i övrigt ringer det inte många klockor kring artister som Jor-El, Mario Pui, Peikko & Lassi, The Idealist och Stereofreak vilket gör det hela ännu roligare. Att låtarna sedan är svåra att hitta och nästintill omöjliga att ladda hem är en annan historia.

Margot at the wedding

Publicerad 2008-05-28 08:08:13 i Allmänt,

image129

Noah Baumbachs film Margot At the Wedding är inte bara en bra film på det bekanta temat självupptagna föräldrafigurer, det innehåller även inte helt oväntat ett mycket bra soundtrack. Precis som Wes Anderson är fingertoppskänslan osviklig när Baumbach väljer musik. Förutom att musiken betonar stämningsläget i filmerna är låtuppsättningen även mer än passande att spela i stereon såhär på försommaren 2008. Den här gången samsas 70-talstrubadurer som Steve Forbert och Gilbert O´Sullivan med intelligent collegepop från The dB´s (åh, de är sorgligt underskattade, återkommer om albumfavoriten Stands For Decibel snart) samt Blondies Manhattanrock. Föreställnigen avslutas smakfullt med Karen Daltons fina Something On Your Mind. Se filmen, ladda hem musiken och se fram emot fortsättningen från Wes och Noah.

Om

Min profilbild

Eddie

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela