Brukar ha som princip att vara positiv i den här bloggen och lyfta fram det som är bra i popväg och inte redovisa aggressioner kring sämre musik, men nu måste jag bara kommentera några av den senaste tidens framgångsrika "indiehits". Förstår nämligen ingenting av många nya semi-indieartister som sjunger på svenska, exempelvis Markus Krunegård, Autisterna och Kristian Anttilla. Varje gång deras låtar kommer på radion rodnar jag å deras vägnar och förbryllas över den allmänna förtjusningen. Förutom det faktm att dessa artister och liknande är ytterst konventionella och mer eller mindre ointressanta låt- eller soundmässigt, så är ju texterna många gånger pinsamt erbarmliga, men det tycks passera hos deras lyssnare. Jag antar att många uppfattar texterna som tänkvärda och poetiska. Själv tycker jag mest att det handlar om patetisk Patrik Isaksson/Lasse Lindh -lyrik (lyssna på tal om det på Lindhs senaste katastroftext i låten "Kom Kampsång" som framförs tillsammans med överskattade formulär A-indieartisten Timo Räisänen).

Lyssna bara på en passage ur Krunegårds "Jag är en vampyr":

"Vad vill du, men kom då, jag är ju här och väntar på dig
Ett tu tre på marken. Sitter och väntar modigt på sparken
Hela världen är så underbar bara man får ett svar

Hela världens hunger samlad i mig. Hela världens hunger samlad i mig

Jag är en vampyr. Jag suger och spyr. Låt mig komma in. Jag vill bli din"

Hahaha, Markus rimmar alltså "marken" med "sparken", och "komma in" med "jag vill bli din"? Martin Stenmarck skulle ha varit stolt. Uuugh, är inte det här värsta sortens svensk kiosklyrik så vet jag inte vad. Men uppenbarligen tycker många att det här är the shit. Pretentiös rimstuga eller uppesittarkväll med Triple & Touch, om ni frågar mig.

Eller vad sägs om Autisterna, som tycker att det känns okej att sjunga:

"kom nu, kom nu fallna ängel, sitt inte där med drömmar om en bättre dag

lev nu, lev nu som en djävul, man måste upp och leva fast man faller isär

och så många tårar, vi fällt tillsammas du och jag

drömmen är död men vi lever än, du var min väg till himmelen, åh, himmelen"

Jag fattar ingenting, i min öron är det här klyschig gymnasiepoesi. Himmel och helvete, tårar och himmel - de tar verkligen till det stora artilleriet och skjuter högt över målet. Jisses, det här är ju rena gotlyriken. Vilka tror de att de är - Fields of the Nephilim?

Det finns säkert fler exempel i samma stil som jag inte kommer på nu, var bara tvungen att sätta ner foten och statuera exempel. Det är inte okej med såna texter. Vad som helst kan inte vara tillåtet! Markus och Autisterna får lyssna in sig lite till på svenska textförfattare med koll på hantverket som t.ex. Håkan Hellström, Olle Adolphsson, Vapnet, Philemon Arthur & the Dung, Thåström, Bob Hund, Annika Norlin och Docenterna innan de lägger pannan i djupa veck vid kollegieblocket nästa gång.