För en lång lång tid

Publicerad 2008-02-29 23:06:22 i Allmänt,

image83

Såklart är Håkan Hellströms nya låt För en lång lång tid väldigt bra. Vem trodde egentligen nåt annat? Och framförallt är den nästan otäckt sorgsen. Egentligen inte min grej med musik som förmedlar stora känslor och säger saker om livet, blir ofta bara emopannkaka av alltihop. Men Håkan är väl en av få som klarar det med äran i behåll.
F.ö. tycker jag den är väldigt lik Lavender Diamonds Open Your Heart (från förra årets Imagine Our Love). Fast det verkar väl lite osannolikt att Hellström skulle kopiera så nya referenser, han brukar inte vara så dagsfärsk i sina plagiat. Någon som håller med om att låtarna liknar varandra?

Orgasm Addicts

Publicerad 2008-02-29 09:35:33 i Allmänt,


image82

Är frukansvärt kluven inför The Teenagers. Det enda jag helt säkert vet är att deras nya skiva har en väldigt bra titel - Reality Check är ett utmärkt namn på ett album sprängfyllt av hormonstinna tånårsfantasier. Quentin Delafons pratsång om hångel, tjejer, fester och Scarlett Johansen gör att tankarna osökt går till samma pubertala snopppunktradition som Buzzcocks, The Undertones, Docent Död och Noice. Och jag borde älska det, i synnerhet när de är från Frankrike, och hela formatet är lika naivt och energiskt som Undertones bästa tonårskickar. Samtidigt finns hela tiden obehagliga emoinfluenser över både gitarriff och låtstruktur, vilket riktigt skär i öronen emellanåt. Tror i slutändan att jag gillar Teenagers såväl i teorin som på fest eller dansgolv. Som bakgrundslyssning hemma låter det lika illa som Panic At the Disco eller My Chemical Romance. Vad säger ni?

Breakfast Club

Publicerad 2008-02-25 16:33:40 i Allmänt,

image81

Om du letar nygamla röster att älska ska du testa lite Colin Blunstone, om du inte redan har gjort det. På fantastiska solodebuten One Year från 1971 sjunger den före detta The Zombies-sångaren så känsligt att sänglakanen vibrerar och persiennerna öppnar sig. Som ett popmusikens svar på Chet Baker halvviskar Blunstone sköljmedelslätta frukostballader som nästan får My Funny Valentine att framstå som burdus. Låtarna är klädda i dämpade fiolarrangemang, vadderade blåssektioner och försiktiga spanska gitarrer. Lyssnar du riktigt noga kanske du kan ana Carole Kings känsla för smäktande pianokomp och ljudet av en ung och morgontrött Scottt Walker med bomull i kinderna. Nästa gång du rostar söndagsmackorna, gör det med Caroline Goodbye, Misty Roses, Though You Are Far Away och Say You Don´t Mind i högtalarna.

Om

Min profilbild

Eddie

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela