Inte för att jag har tänkt bli nån demorecensent eller så, men på sistone har det kommit in en hel del mail från olika okända artister som vill att jag ska ge synpunkter på deras musik. Så, here we go med en liten överblickande genomgång. Det hela har väl en mer deskriptiv än värderande karaktär, kan man säga, kritiken har jag lämnat därhän för den här gången.

Wallenberg är en konstellation från Stockholm med Paulina Wallenberg-Olsson som centralfigur. Huvudattraktionen i repertoaren heter White Elephant, som är en naivistisk och asiatiskt doftande liten polkagris med smak av The Knife, Björk, Tenniscoats och The Cinematic Orchestra.
Go-Kart System är en skojfrisk popduo från Stockholm som inte är rädda för att ge sig ut på oprövade marker. Det låter en hel del brittisk music hall som The Streets, Madness och Lily Allen, men det finns också en slags svensk crazy-tradition i bakgrunden med hänvisning till sånt som Teddybears och Martin Rössel/Dom Dummaste.
Parham levererar uppkäftig och explicit göteborgsk hiphop i stil med Rick Ross och Big Mike på albumet Fotspår. Lyssna på hittiga Din Favorit.
Oh My från Sundsvall har siktet inställt på Manhattan och melodisk riffrock. Tror inte jag sticker ut hakan om jag gissar att de här killarna har lyssnat en hel del på The Strokes där uppe på ladugårdstaket.
Julian Brandt presenterar hittig lilafärgad Corbijn-synt med dystra undertoner. Det är såklart ofrånkomligt att inte nämna Depeche Mode som en påtaglig referens, men även annat som Marc Almond, And One och Eskobar känns nära till hands.
Degrees från Tranås serverar emotionell indiepop av klassiskt märke. Sympatiskt anslag och de mest påtagliga jämförelserna är M83, Stone Roses och The Teenagers.
Datarock, är precis som namnet antyder, rock med dansant syntetgrund. En mer extrovert variant av DFA-band som LCD Soundsystem och The Juan McLean.
Francis kommer från Dalarna och spelar nån slags liveinriktad psycobillyblues som landar nånstans mellan Juliette Lewis & the Licks, Them, PJ Harvey och Violent Femmes.
Plastic Pals är en samling Söderbröder med faibless för basal middle of the road-rock med starka melodier. Vinylbackarna är sannolikt fulla av Nomads, Faces, Stones och så vidare.
Hanna Hirsch framför traditionell svensk trallpunk med gula kexchokladshorts för dig som gillar gammal inhemsk punknostalgi Charta 77, Dia Psalma och Asta Kask.
Vadadi är välproducerad mörk 90-talsrock med syntinslag. Soundmässigt besläktat med stora artister som Kent, Motorhomes, Smashing Pumpkins och Radiohead.
Shotgun Crackers är en samling unga män från Norrtälje/Rimbo med fokus på amerikansk surfrock och allmänt liveståhej. Referensramarna känns aningen förvirrade. Allt från Robert Johnson & the Punchdrunks, Millencollin, Bad Cash Quartet och Randy går att höra i det här festivalanpassade paketet.

Jaha, det var det. Hoppas alla är nöjda och glada.