2007 i ett nötskal

Publicerad 2007-12-21 14:21:31 i Allmänt,

image64


Här nedanför har ni min topp 50-lista för låtar och album 2007. 50 stycken placeringar får det alltså bli i år. "För mycket!", kanske någon tycker. "Hinner man lyssna på så mycket musik?", säger kanske någon annan. Well, det ligger väl nåt i det, säger jag, men hänvisar till att fildelning och playlistsystem möjliggjort musiklyssnande i en annan kvantitet än tidigare. Det handlar bara om ens intresse (som i och för sig i mitt fall kanske tagit sig orimliga proportioner). Att det ibland kan bli mer kvantitetslyssning än kvalitetslyssning kan väl hända, men so what, det finns ju hur mycket bra musik som helst. Och listor är ju också hur kul som helst, om man inte tar dem på för stort allvar.

 

Albumåret var egentligen ganska blekt. 2007 bjöd inte på några revolutionerande brakdebuter eller livsavgörande milstolpar till skivor. Topptrion på 50-bästalistan kändes ändå rätt självklar. Tough Alliance, Feist och Jamie T gjorde årets bästa skivor. Ordningen dem sinsemellan var svårare att fastställa. Valet föll till slut på Tough Alliance, som har någon slags särställning inom svensk pop just nu. Även om A New Chance inte var gruppens allra mest experimentella stund visar det återigen hur kompromisslösa, estetiskt fulländade och ungdomligt energiska göteborgsduon fortfarande kan vara. First Class Riot är såklart skivans klimax, men faktum är att det i övrigt är en väldigt jämn låtstandard. På andraplatsen finns Feists homogena och självsäkra The Reminder, men precis som TTA har Feist gjort bättre skivor förut. Hennes Let It Die var personligare till uttrycket, men nådde aldrig The Reminders framgångar. Jamie T får på tredjeplatsen representera den nya brittiska scenen av unga respektlösa 80-talister (Jack Penate, Kate Nash, Lily Allen, Willy Mason, Cajun Dance Party är några av de andra) . Panic Prevention är ett hormonstint och bubblande virrvarr med topparna i Calm Down Dearest och singelhitten If You Got the Money. Efter topptrion var det ganska jämnt skägg. Honeydrips prototypindie, Sly Hats indiebossanova, Jack Penates damprock, LCD Soundsystems teoretiska rockdisko, Familjens Detroit-techno, The Studios progghouse och Justices diskantattacker var några av favoriterna som tampades om topp-tio-placeringarna. Någon tycker säkert att Arcade Fire borde placeras högre, men den pompösa arenaindien på Neon Bible föll mig inte helt i smaken. Säkert! kanske förtjänade en högre placering. Text- och artistmässigt förtjänar Annicka Norlin alla framgångar, men musik- och soundmässigt fanns det inte mycket nytt att hänga i Smiths-granen på det självbetitlade albumet. Uppfriskande uppstickare på top-50-listan var John Maus, A Mountain of One, Sean Kingston, Iron & Wine, The Dream och Burial. Trotjänare som trots allt levererade mer än godkända album var Wilco, Richard Hawley, Nick Lowe, Air och Kanye West. Årets bevikelser stod Ne-Yo, Jens Lekman och The Concretes för.

Låtåret 2007 tillhörde Pacific!. Deras makalösa melodier och mjuka syntetperfektion var i en klass för sig. Låtar som Hot Lips och Sunset Blvd förde tankarna till 70-tals-AOR som E.L.O. och 10CC samtidigt som de innehöll modernare spår av fransk nydisko som Daft Punk och Air. Och ingenting annat lät likadant. Hot Lips sitter säkert på förtstaplatsen som den fantastiska popsingel det är. En rak, effektiv, melodisk midtempomacka lika smittande som en syntetisk Under My Thumb med en text sprängfylld av innehållslösa men glittrande vackra metaforiska fraser. Ja, jisses! Hot Lips var utan tvekan årets bästa låt (kolla upp deras nya singel Number One på www.myspace.com/musicpacific ) Tvåa kommer Rihannas gigantiska r'n'b-hit Umbrella som jag, trots den hemska hårdrocksversionen, inte har tröttnat på. Ella-ella-ella-partiet är genialiskt (vill du ha mer av den varan, lyssna på The Dreams nya album). På bronsplats hittar vi Feist som lyssnat på ESG innan hon gjorde My Man My Moon. Det malande pianot och den svepande refrängen var en viktig del av 2007. Ingen annan låt på The Reminder håller samma innovativa klass. I övrigt på topp 10 hittar vi såklart TTA:s First Class Riot, Justices D.A.N.C.E. (synd att de andra låtarna på Cross inte var lika bra), M.I.A:s pistolhit, charmiga Soko, flickcombon Those Danicing Days samt dödgrävaren John Maus.

Kommentarer

Postat av: Johannes

Publicerad 2007-12-31 14:26:36

På vilket sätt är ella-ella-partiet "genialiskt"? För att det lätt fastnar i huvudet?

Postat av: Nils

Publicerad 2008-01-01 14:31:43

Varför finns det inga Emo-låtar på listan? Emo är ju det bästa som finns.

Postat av: Eddie

Publicerad 2008-01-02 17:15:29

Rihannas ella-ella-parti är både nonchalant och oerhört catchy i en perfekt och modern rnb-förpackning, och slår det mesta som heter rock på fingrarna i år vad gäller arrogans och självsäkerhet.

Emo-genren har ingen representant på listan, men Tokyo Hotels ögonskugga bubblade strax under femtiondeplatsen.

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Eddie

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela