En del recensenter hyllar Bob Hunds återkomst. Att de förnyat sig och står för samma revolutionära och kompromisslösa kvalitéer som när det begav sig. Men hur mycket än hjärtat slår för den här sympatiska rockgruppen från förr, hör jag inte annat än ljudet av hur indiemusiken lät när den stod på toppen av den där vägkonen i mitten av nittiotalet. Kalla kårar av 5 meter upp i luften-nostalgi kryper längs ryggen när jag hör låtar som Världens bästa dåliga låt och Bli aldrig som oss, bli värre. Visst har en hel del förändrats soundmässigt (mycket av det i samma riktning som Öbergs sidoprojekt Sci-Fi Skåne) och visst finns både låt- och textmässiga kvaliteter andra band bara kan drömma om, men totalt sett är nostalgi- och stagnationskänslan ändå överhängande, tyvärr. Det förtar dock inte deras betydelse för den svenska pophistorien, tvärtom, Bob Hund kommer alltid höra till de mest särpräglade och genialiska popgrupperna genom tiderna i Sverige.

Mina sju Bob Hund-favoriter (så här på rak arm, ur huvudet):

1. Allt på ett kort
2. Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag; tror jag
3. Mer än så kan ingen bli
4. 5 meter upp i luften
5. Nu är det väl revolution på gång?
6. Istället för musik: förvirring
7. Skall du hänga med? Nä!!