Hösten tycks locka fram de gråtmilda farbröderna. De gamla poprävarna Nick Lowe, Richard Hawley och Edwyn Collins har samtliga släppt nya skivor. Ambitionen tycks vara tidlösa evergreens på temat nostalgi och olycklig kärlek som ibland gränsar till det patetiska, men ändå i slutändan fungerar bra som trivsam hemmalyssning. Melodierna är alltid högprioriterade och respekten för pophistorien stor.
Nick Lowes At My Age är en stillsam historia med sedvanligt högklassigt låtskriveri som förädlas och förfinas för varje år. Ibland gränsar det hela till dansbandpoesi, men landar istället på rätt sida, behagligt i läsfåtöljen med en konjak i handen. Richard Hawley tar däremot ut svängarna och soundet mer och travesterar Roy Orbison och Gene Pitney enligt beprövad Pulp-formel medan Edwyn Collins finstämt soulsamtalar med Stax-legender som Otis Redding och Wilson Pickett i tankarna.

På det hela taget handlar det om skivor från tre poppensionärer med små anspråk på att vara hippa. Det är med andra ord inget revolutionerande under pophimlen, men gedigna pophantverk från ödmjuka, förnuftiga och distingerade pophjältar från förr. Av någon anledning tycker jag Jens Lekmans nya går i samma stil. Mer på ont än på gott. Man hittar samma romantiska undertoner, stillsamma eftertänksamhet och popnostalgiska ambitioner på Night Falls Over Kortedala, men saknar rastlösheten och upptäckarlustan från tidigare saker. Lekmans lillgamla approach är med andra ord inte helt klädsam, han borde istället dammat av Rocky Dennis-identiteten och fortsatt göra naiva och misantropiska indieanthems med Supremes-loopar och synttrumpeter.