Vad är egentligen kopplingen mellan amerikanska draman om dysfunktionella familjer och otroligt bra soundtrack? Jag såg nämligen härom kvällen någorlunda färska Running With Scissors, om en ung mans trassliga uppväxt med en självupptagen poetmamma,  och reagerade på det faktum att filmer på temat kulturmedvetna amerikanska familjer i upplösning alltid har sjukt bra soundtrack. Varför det? . Någon genialisk människa hade den goda smaken slänga ihop 10CC, Nat King Cole, Manfred Manns Earth Band och Elton John i låtlistan till Running With Scissors vilket känns som en perfekt blandskiva att lyssna på såhär hösten 2007. Det plychmjuka och melodiska 70-talssoundet som de bespottade AOR-hitsen har skulle lika gärna ha konstruerats av dagsaktuella grupper som Air, Pacific! eller Hot Chip.
Det märkliga i sammanhanget är att det senaste minnesvärda soundtracket innan "Running With Scissors"i min värld, var The Squid and the Whale (2005), som också handlade om mindre trygga uppväxtvillkor och frånvarande kulturföräldrar. Där spelades Lou Reed, Tangerine Dream, Bert Jansch och John Phillips som en magnufik musikkuliss.
För att slutgiltigt bevisa tesen om familjedysfunktionalitet och bra musiksmak, har vi ju fantastiska Royal Tenenbaums (2002) med hela neurotiska Tenenbaums-släkten samlad i en härligt pastellfärgad fadersuppgörelse. En fantastisk film med, enligt mig kanske världens smartaste soundtrack. John Lennon, Eric Satie, Nico, Paul Simon, Ramones och Elliott Smith kombineras i perfekt avvägda proportioner. Bättre blandskiva än så går inte att göra.
Ni som missat detta faktum måste såklart ladda hem samtliga tre soundtrack fyllda av velourdoftande familjerådgivningar och labila akademikerpappor.